Skip to content
Joan of Arc, eller som man i Frankrike säger Jeanne d’Arc, utgör en nationalgestalt av oöverträffat symbolvärde för den franska nationaliteten. Den fromma flickan som hörde röster från änglarna och ledde trupperna genom segerrika krig är både en myt och ett historiskt faktum. I kyrkor avtecknas Jeanne d’Arc som 1920 blev helgonförklarad. Gator och torg bär hennes namn. Hennes staty finns likaså på flera platser. Den andra söndagen i maj håller franska nationalister traditionsenligt en marsch för Jean d’Arc där de avlägger blommor och hyllar sin nationalsymbol.
Detta år hade myndigheterna nekat sju demonstrationstillstånd under helgen med patriotisk inriktning. Det skulle helt enkelt inte förekomma någon ”högerextrem manifestation” när regimen Emanuel Macron kan bestämma. Till skillnad från de större demonstrationerna mot presidenten, ”gula västar” och liknande, är de radikala nationella grupperna dessvärre ganska små och marginaliserade.
Av den begränsade franska jag kan, tyckte
Max Rosenfors hyllar i en krönika på Nordfront den nationella internetkultur som han skriver var som starkast 2015-2017, och att denna ingick i en medveten plan för den nationella rörelsen att erövra internet, något vi också lyckades med, för att sedan bli närmast totalt censurerade. Vidare problematiserar Rosenfors att han efter detta inte längre tycks se någon plan för hur vi nationella ska kunna segra.
Jag har inte hört en enda nationalist förklara hur vi nu ska gå framåt, än mindre faktiskt visa vägen och att genom handling visa hur ens plan ser ut. Det är ju katastrofalt. Det finns gott om saker att harva på med, tro mig, men att harva på är väsensskilt från att ha en plan.Detta problem, och inget annat, bör du grubbla över.Det finns ingenting viktigare att tänka på, och ingen annan än vi kommer lösa det.Jag ställde mig nämligen frågan hur jag skulle förklara för någon som tycker som oss, men som inte är villig att delta i aktivism för saken: hur ska jag förklara varför vi behö
Media, politiker och kändisar i Sverige,
ja alltså hela etablissemanget, talar inte allt för sällan om den brist
på ”demokrati” som råder i många andra länder. De pratar fördömande om
totalitära stater och medborgare som inte får tycka och tänka som de
vill, om opposition mot de sittande regimerna som behandlas nesligt och
om polis som med våld slår tillbaka folkliga protester och granskande
journalister. Vi hör det om Ryssland, Syrien, Venezuela, Iran och Kina,
liksom vi hörde det förut om exempelvis Libyen och Irak.
Den här artikeln ska inte redogöra för förhållandena i ovanstående
stater eller överhuvudtaget resonera kring sanningshalten i
etablissemangets rapportering gällande dessa. Istället ska vi titta på
hur läget ser ut i Sverige. Det här landet är nämligen inte i närheten
så frihetligt som systemet vill ge sken av. Dina fri- och rättigheter
som oliktänkande svensk medborgare är rejält decimerade.
De senaste åren har nämligen den svenska yttrandefriheten begr
